Flickan sörjde ofta sin festman. Ängeln var alltid med henne vid hans grav och höll hennes hand.

  Ängeln levde med flickan. Pigorna ogillade henne. Mycket. Ängeln brydde sig inte, hon brydde sig bara om flickan.

  Ängeln visste, hon kunde inte vara hemlig längre. Änglarna hade börjat söka efter henne. Hon hade sett tecken. Om hon skulle avslöja sig som en ängel skulle de finna henne.

  Ängeln såg att flickan var trött på att ängeln aldrig sa något. Hon ställde oftare frågor till henne, men hon kunde aldrig svara.

  Flickan såg ledsen ut. Ängeln ville trösta henne, men det var endast med ord hon kunde hjälpa. Flickan såg upp på ängeln med tårar i ögonen, hon önskade ängeln en god natt och vände för att lämna rummet. Ängeln hade gjorde flickan ledsen, hon kunde inte leva det det längre.

  Ängeln ställde sig upp, hon sprang till flickan och kramade om henne bakifrån. Flickan såg på ängeln. Hon vände bort sin blick. Ängeln tänkte efter ett tag, hon tog ett djupt andetag och tog flickans hand, hon tog sats och började springa med henne. Flickan följde efter. Ängeln sprang ut på gården, på gården fanns det alla möjliga frukter, även den förbjudna.

  Ängeln såg på frukten, ett gyllne rött äpple hängde sist kvar i sitt träd. Ängeln tog äpplet och såg på flickan. Flickan hade låtit sina tårar rinna och såg oroligt på ängeln. Ängeln suckade tyst, önskade sig själv lycka till och åt av frukten.

Det var hennes fjärde misstag.